Author: Humar

  • Utredandetal om hur synen på framtiden skildras i litteraturen

    (Andas) Nu är jag här, tar hand om ämnet som ingen av er ville ha, som är, framtiden. Framtiden ser inte så bra ut i romanen Binas historia av Maja Lunde. Vi har också läst och skrivit mycket om miljö- och klimatkris, som gjorde många oroliga för framtiden. Men det finns ju många olika syner på framtiden, båda i skönlitteratur och verkligheten. Idag ska jag prata om synen på framtiden i de två noveller.

    Novellen Fy fan vad jag är bra av Johanna Thydell handlar om en flicka som heter Sara. Ingen så mycket händer i novellen, istället beskriver författaren Saras tankar och känslor när hon har precis tagit studenten. Man läser om Saras ensamhet och oro med detaljer och genom jämförelse med andra människor som är glada och firar.

    Den andra novellen, Hur högt får en flicka flyga? av Liza Marklund handlar också om en ung flicka. Hon heter Hannah. Till skillnad från Sara, Hannahs historia är kaotisk. Novellen börjar med Hannah “tar” (air quote) en mobiltelefon från en bil, bilens sidoruta har gått sönder (…) av henne. När Hannah springer ifrån brottsplatsen faller hon i ett rum under jorden, där träffar hon Kerstin och Rolf, som är ungefär den goda fen av feminism och sitt troll.

    Idag ska vi titta lite på olika sätt att tänka på framtiden genom att undersöka de två flickorna. Det innehåller två aspekter, nämligen:
    Vad förväntar man? Blir det bättre eller sämre i framtiden?
    Vad gör man nu? Får man förändra något, eller får man bara acceptera?
    Till sist, förhoppningsvis, kommer vi fram till slutsats, och får svar till den här frågan: Hur skildras synen på framtiden i noveller Fyfan vad jag är bra, och Hur högt får en flicka flyga?

    När det gäller förväntningar måste man lära sig de två begreppen: optimism (optimistisk), och pessimism (pessimistisk).

    Enligt Svenska Akademiens ordbok, optimism betyder att man ser livet eller den föreliggande situationen i tanke att allt kommer att gå väl, och för motsats har vi pessimism.

    I novellen Fy fan vad jag är bra visar många detaljer att Saras moder är död och det har gjort Sara att inte ha något optimism i livet. Novellen berättas i tredje person men vi får veta också vad Sara tänker inne. Till exempel på s.14, “Världen hade förändrats och vad kunde den bli? Inte sämre. Förmodligen inte bättre helle igen.” I sina tankar använder Sara värderingsord som är neutrala eller negativa. På s.16 tänker hon att hennes kompisar är människor “som inte vet vad olycka är, som inte vet vad annorlunda är”. Ordet “annorlunda” ses som neutralt men det är liksom “olycka” från Saras perspektiv. Den här synen förändras inte i hela novellen.

    Hannah, däremot, är annorlunda i slutet av novellen och vi får undra att “Hur högt får en flicka flyga?” när vi har läst kvar.

    (Paus)

    I början av novellen, när Hannah “tar” mobilen, får vi veta att Hannah inte bryr sig mycket över sin framtid. Hannah har en övervakare, som enligt kriminalvården.se, är en person som ger stöd för en dömd person, då vet vi att Hannah hade gjort någonting brottsligt förr.
    Övervakaren hade betonat flera gånger att Hannah inte kan göra något olagligt eller kommer hon “åka in”, men trots allt följer inte Hannah övervakarens råd.

    Hannah tycker också att hon aldrig hade haft en chans i skolan och därför hon aldrig kommer bli pilot. I slutet av novellen då, bestämmer Hannah att hon inte “ska låta skolans orättvisa behandling i början av tonåren styra resten av [sitt] liv”, och kommer kämpa för att bli pilot. Nu har Hannahs syn på framtiden förändrat, hon blir optimistiskt.

    Varför blir Hannah annorlunda? Det leder till vår undersökning av den andra aspekten.

    I Fy fan vad jag är bra läser vi om vad Sara tycker genom den här meningen: “Historien som etsar sig fast på våra tidsaxlar.” Ordet “att etsa” beskriver behandlingen som den här (bild), “att etsa sig fast”beskriver något som graverar in i minnet, omöjligt att glömma och gör mycket ont. Tidsaxel, eller tidslinje, beskriver tid som en linje och man åker liksom en tåg åker på järnväg.

    Därför man kan säga att den här meningen visar att Sara tror att man upplever tid och förändringar, men får inte göra något annorlunda. Hon är maktlös och får bara acceptera.

    Maktlöshet finns i början av Hannahs historia. När hon tar mobilen beskriver författaren henne som om hon är omedveten. Titta, “utan att hon visste”, “utan att hon behövde tänka”, och “hon kände hur hennes hand sträcktes in i bilen …” Som om subjektet inte finns i händelsen. Hon är omedveten i sitt liv, därför hon tar ingen ansvar.

    Kerstin förklarar för Hannah att det fortfarande finns orättvisa mot flickor i skolor och den kan leder till många flickorna, till exempel, Hannah, tycker att de inte är tillräckligt duktiga för att vara lyckliga i livet, men det är möjligt att förändra, att hämta ett bra liv.

    Därefter förändras Hannahs syn på framtiden, hon tycker att man kan göra sin framtid bättre genom att göra saker på rätt sätt.

    Nu har vi kommit fram till slutsats. I båda novellerna är huvudperson en ung flicka som upplever svårigheter, men de har olika syner på framtiden. Det skildras genom att presentera deras olika förväntningar och deras olika sätt att behandla. Sara i novellen Fy fan vad är jag bra tänker att det inte kommer blir bättre, men värre heller. Hannah som vill flyga är pessimistiskt i början, för att hon inte hade chans i skolan, men hon blir mer optimistiskt när hon hade bättre medveten om sin situation. Skillnaden mellan de två ligger också på deras behandling mot förväntningarna. Sara tror att det inte finns något man kan göra för att skapa en bättre framtid. Hannah i slutet av novellen vet att hon faktiskt har makt och det är möjligt att göra framtiden bättre.

    Vi befinner oss aldrig i framtiden, vi lever ju i nutid. Flera veckor sen på boksamtal om Binas historia, sa en klasskamrat att Taos man är så passiv kanske för att det inte finns någonting att göra, för att det inte finns någon utgång. Den följande vecka var tusental människor i gatan, protesterade mot den orimliga “Zero Covid” politiken i Kina. Det var den största rörelsen i Kina sedan 1989. Det visste ingen innan den hände på riktig. Så, när det gäller våra framtid, eller miljö- och klimatkris, finns det någon utgång? Det beror på, man måste svara själv.

  • Kulturanalys: Kurder och deras stat som inget måste

    Vissa säger att uigurer är den andra största folkgrupp som inte har sitt eget stat, den största är kurder. Därför vill jag försöka analysera kurdisk kultur med fokus på hur det påverkas av statslöshet, genom att använda deskriptiva studier, från både utifrån och inifrån perspektiv, och fokusera om samhällsnivå och gruppnivå. Jag försöker hålla det fritt från ego- och etnocentrism genom mina erfarenheter som intersektionell minoritet och grundläggande samhällskunskap, och minska euro- och västerncentrism genom att använda källor från kurdiska författaren. 

    Geografiska gränser

    “Låt kamelen fälla utslaget. Låt honom vandra mot norr. Där han stannar, där börjar gränsen mot Kurdistan.” sa kurdisk ledare Mustafa Barzani (1903-1979). 

    Det finns inget land som kallas for Kurdistan. Ibland beskrivs det som en bågform område uppdelat på Turkiet, Iran, Irak och Syrien. 

    Kurder lever också i det forna Sovjetunionen, kurdernas bosättningsområde finns också i storstäder som Istanbul, Damaskus, Baghdad, mm. 

    Historia

    Kurdernas etniska förfäder levde i området sedan omkring 2000 f.Kr till 500 f.Kr. 

    Islamisering av området började cirka 600-talet och runt 900-talet blev de flesta kurder muslimer. 

    Sedan ett hundra år är kurdisk historia en historia av kampen för självständigheten. 

    Med Sheik Mahmud Barzanji som ledare, kurderna upprättade den första kurdiska stat efter först världskriget. Detta varade som ett emirat mellan 1922-1924. 

    1992 valde kurderna i norra Irak ett eget parlament och en egen regering. 

    Området i norra Syrien har varit en de facto autonom region 2013, det kallas för Rojava.  

    Befolkning

    Det är nästan omöjligt att veta befolkningsräkningen av kurderna, för att alla fyra staterna försöker att förneka kurdiskidentitet. Exempelvis etniska kurder i Turkiet definierats som “bergsturkar”. 

    Språk

    Kurdiska tillhör den västliga gruppen av de iranska språken. Det finns inget standardiserat enhetligt kursik språk, utan tre huvudgrupper:

    • Nordkurdisk, kallas för kurmandji, som beroende på region använder latinsk, arabisk och kyrillisk alfabet. 
    • Sorani, arabisk alfabet
    • Zazaki

    Många som identifierar sig som kurdisktalande har ett annat modersmål, man kan också vara etniska kurd, pratar kurdiska och välja kurdiskheten som en av flera identiteter, bland annan turkisk. 

    Religön

    Den största majoriteten av kurderna är sunnitiska muslimer. Andra religös grupper finns, till exempel shiitiska muslimer, aleviter, sufiordnar, yazidier, kurdiska judar, kristna kurder. 

    Om jämförs med andra folkgrupper omkring, kurderna är mindre religiös. För många har den kurdiska frågan och de nationella rättigheterna varit kärnfrågan och fokusen, som leder till kurderna blir isolerad och ses som kommunister och gudlösa (Azez, 2019). 

    Symboler

    Kurdisk tatuering. 

    Ibland tillåter Islam inte tatuering. Kurderna gjorde tatuering innan de blev muslimer, och fortsatte denna praxis. Det kan visa att religion inte är den viktigaste delen av kurdernas identitet. 

    Abdullah Öcalan, grundare av och ledare för Kurdistans arbetarparti (PKK), är fängslad i Turkiet sedan 1999. Hans ideologi praktiseras i Rojava och hans bilder används ofta i demonstrationer av kurderna. 

    Värderingar

    Den ständiga kampen för självständighet i mer än hundra år har fått kurder en unik attityd mot allt som ses som normala av många. Kurder värderar autonomi och demokrati väldigt mycket. De ifrågasätter patriarkat, stat, och försöker få nya möjligheter för deras samhälle samtidigt för oss alla. 

    Källor

    Böcker:

    Ingmar Karlsson, Kurdistan : landet som icke är (W&W, 2008)
    Sirwa Azez, Doften från mammas kurdiska kök (Carlsson, 2019)
    Georg Kristansen, Från folkmord till självstyre : kurdernas långa väg till frihet (Norrbagge, 2009)

    Wikipedia:

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Kurdistan
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Abdullah_%C3%96calan
    https://en.wikipedia.org/wiki/Deq_(tattoo)

    Kurdiska webbsidor:

    https://thekurdishproject.org/

    Nyheter:

    PKK till Sverige om Turkiets krav: ”Ge inte efter för Erdogan” 

    Öcalan: Kurdisk stat inget måste 

    Videor: 

    Rojava, Kurdish autonomy and radical democracy – YouTube

    David Graeber – Syria, Anarchism and Visiting Rojava – YouTube

  • Utredandetext: Är språket viktigt för gemenskapen mellan människor?

    En given inledning: Gemenskap är viktig för oss alla. Gemenskap kan skapas i det att man delar samma historia, traditioner och kultur. Sverige är i många avseenden, ett väldigt heterogent land, där många gemenskaper samsas. Gemenskap kan skapas på många olika sätt och i denna uppsats ska vi titta närmre på språkets roll. Svenska är det officiella språket i Sverige, men även om alla talar svenska, talar inte alla svenska på samma sätt. Det finns en mängd olika språkliga variationer, t.ex. olika -lekter vilka är kopplade till talarens ålder, kön, sociala bakgrund och geografiska härkomst. I Sverige finns även ett antal minoritetsspråk och invandrarspråk. Man kan alltså konstatera att den språkliga variationen inom Sverige är stor. Vi har slagit fast att gemenskap är viktigt för oss människor. Frågan är då är språket viktigt för gemenskapen mellan människor?


    Även om nästan alla kan svenska men många fortfarande pratar engelska med varandra. Liknande exempel finns i artikeln “De nordiska språken” (Nordiskt samarbete, norden.org). Mellan nordiska länder finns det språklig gemenskap, därför kan nordisk talande förstår varandra. Den här fenomen kallas för grannspråksförståelse. Däremot använder många engelska som gemensamt språk, enligt artikeln handlar det om människors förväntningar på och attityder till den möjligheter av de förstår varandra. Med andra ord, man väljer engelska över var sitt modersmål eftersom de är osäker om deras språkliga förmåga. Förväntningarna och attityderna förändras av människors upplevelse när det gäller grannspråken. Ytterligare ett exempel artikeln nämner är den norska serien Skam. Den populära serien gör många ungdomar att blir intresserad i nordisk språklig gemenskap och tänker “att norska är lätt att förstå”. “Förändringen i deras förväntningar är minst lika viktig för grannspråksförståelsen som den språkträning de fick”, berättar författare av artikeln. Med andra ord, Skam har skapat gemenskap mellan nordiska ungdomar, och har förstärkt den nordiska grannspråksförståelsen. I detta fall leder inte språklig gemenskap till gemenskap mellan människor, utan gemenskap mellan människor leder till starkare språklig gemenskap.

    När det gäller vissa minoritetsgrupper kan försöket för att expandera språklig gemenskap orsaka diskriminering. I artikeln “Om döva och teckenspråk” (Göteborgs teckenspråksforum, goteborg.se) berättar författare dövas upplevelse under och kamp emot den orala metoden. Metoden kom ifrån beslutet av dövlärarkongress i Milano 1880, då bestämdes att undervisning till döva elever skulle ske på talat språk, istället av teckenspråk, vilket var till och med förbjuden i skolundervisning. Det betyder att döva elever tvingades att lär sig tala och läsa på läppar, så att de skulle använda talat språk och kommunicera på samma sätt som hörande människor. Enligt artikeln, eleverna under den orala metoden fick sämre utbildningsresultat eftersom träning om talat språk tog mycket undervisningstid. Oralismen ledde också till svårigheter i dövas familjerelation. Hörande föräldrar till döva barn fick dålig metod som inte kunde “bota barnens dövhet” utan att skada relationen mellan föräldrarna och barnen. Tack vare dövskolor och dövföreningars kamp misslyckades försöket att tvinga talat språk till döva. Idag tillhör döva i Sverige både dövkultur och svensk kultur, berättar artikeln.

    Avslutningsvis, gemenskap mellan människor är inte enkel kombination av gemensamma kultur, historia, språk, utan en komplicerad fenomen som ändrar och utvecklar med interaktioner mellan människor och grupper. Språklig gemenskap leder inte nödvändigtvis till gemenskap mellan människor, däremot kan det används som ursäkt för diskriminering av minoritetsgrupper. Är språket viktig för gemenskap mellan människor? Slutsatsen av detta blir nej, det är inte det viktigaste.

  • 接受 ADHD 诊断之前,我的一次硬着陆

    我一直知道自己哪里不对。

    具体怎么不对,写好了就是大半本自传,那个是万万写不动的,只好以后慢慢再讲。

    我是先怀疑我有自闭症来着。

    从第一次看到了 Hannah Gadsby 的 Nanette(这么好几年过去了还是很推荐,没看的话可以找来看看的),除了被她的内容本身震撼到之外,我还感受到一种从未有过的深刻的联结和认同,让我十分困惑。

    她讲到她在看似日常、普通的情境当中屡屡碰壁、感到愤怒和委屈,我发现我能够完全共情。不是「我听你讲过后,理解了你的感受」这种,难听点讲是「奇怪的知识增加了」的共情,而且「我也是这样,一模一样」的共情。是一种强烈的共振,程度之深,我甚至尴尬起来。

    接着她提到她有自闭症。一开始我还只是惊讶于「原来自闭症患者还可以是这样」,毕竟我那时对自闭症的认识也只是停留在《雨人》或者「沉默画画的天才儿童」这种刻板印象的程度。后来又看了好几遍 Nanette,说不清楚原因,总是想回去看。接着慢慢就把对 Hannah 的奇怪感觉,和 Hannah 的自闭症联系了起来。

    我,可能也有自闭症?

    然后就到处搜索看看,发现了很多成年后才确诊自闭症的女性 YouTuber,原来很多人都是从小就靠着模仿本能和「安静乖巧女孩子」的社会期待把自己的「不同」掩饰得很好。但这样的掩饰劳动要消耗很多认知资源,小时候好说,到青少年期或者成年后,需要应付的事情变多,资源耗尽,就会发生抑郁和焦虑。很多人都是先被诊断出抑郁症和焦虑症,然后才发现有自闭症。

    当然上述的过程对 ADHD 患者,尤其是「多动」症状并不显著的 ADHD-I/ADD 患者差不多是一模一样的,只是大家需要掩饰的症状有一些不同。而且自闭症和 ADHD 都属于神经发育障碍,本来就有很多相似症状。

    过去几年发生了很多事情,我的心理健康状况也是一步一个大台阶这么变差。到 2020 年八月写完一篇极为耗费心力的文章之后,就彻底不好了。

    不好到什么程度呢,八月下旬我要搬家去另个城市,提前一周多每天只能 function 一小时,趁能动的时候挣扎着打包收拾,大部分时间是身体倒在沙发上,大脑则疯狂旋转,像是一台试图渲染高清视频的旧笔记本,嗡嗡作响,几乎要过热冒出蒸汽来。到终于要离开的前一天,我已经觉得随时要崩溃了。那时候支撑下去的唯一念头是,等上了火车就可以倒下了。友邻会来车站捡我,而我只要把自己和行李装到火车上,失神也好,瘫痪也好,就都不怕了。

    友邻把我捡回家,鼓励我去寻求治疗。而我也知道这死胡同走到头,没有别的选择了,于是就趁着每天能够 function 的一小时半小时,缓慢地在瑞典医疗系统里面挪步。先是在精神科急诊开到了安眠药,获得了入睡自由;紧接着不幸遇到一个没太搞清楚状况的心理咨询师,一节咨询做下来反而被触发了 panic attack,但也因此意识到我的问题似乎比一般的认知行为疗法能够触及的层面更深一些,有必要找专科医生看一看。

    入睡困难其实也是 ADHD 的常见症状,反正我是从小没有体验过倒头就睡,上床时间看我,入睡时间看天,而睡午觉更是无异于酷刑:或者是彻底睡不着,躺着凑足半小时就起来,或者竟然睡着了,但醒不过来,一下午脑子都是钝的。有了安眠药之后,我知道只要按时吃药,就可以按时睡着。这一点点的稳定提供了巨大的安全感,也算是我挪出崩溃边缘的第一步。

    然而紧接着我就冠了,整个十一月差不多有半个月都睡不醒,耽误了不少事情。不过除了这一节之外,我的整个状态是在慢慢变好的,以至于(虽然非常缓慢地)完成了附近一家神经精神专科诊所非常 ADHD 不友好的求诊流程,进入排队等待接受诊断,同时终于报名了移民瑞典语课程,排队等待开课。

    状态变好,也使得不算很偶发的抑郁发作(depression episode)更加凸显出来。同时友邻也劝我说,一时被打倒了不要紧,打倒了我们就躺会儿,认栽态度端正,不做无谓挣扎,该看病看病,该吃药吃药。挨到快一月底,我换了一家预约和问诊流程都很便捷的诊所,没怎么费事就约到全科医生,见面聊半小时,开到了抗抑郁药 Sertraline(Zoloft/左洛复)。

    医生说回去吃两周来复查,说不要期待一开始就有效果,要过几周身体慢慢适应以后才会开始感觉好一些,只要副作用不是太严重,我们就慢慢吃一段时间看看。

    当天下午惴惴不安吃了第一片,几小时里没有什么了不起的感觉,副作用也没有,然后吃了安眠药睡下。

    但是第二天就变了崭崭新的一个大活人,几乎是从床上蹦起来的。感觉浑身都轻了,并且上了润滑油似的,手舞足蹈感受不到任何阻力。下午在公园散步,长久以来第一次意识到并不是每迈一步都需要意识发一个指令来驱动,原来腿是可以不用管它就呼呼带风这么走的。去湖边看鸭子划水,在桥上看粼粼的波光,涌起陌生的快乐情绪来,几乎要被发现在傻笑。

    当然也把常见副作用挨个感受了一遍,厌食恶心腹泻,手心冒汗到拿不住手机,但都没有严重到影响生活的地步,并且过了几周就几乎完全感受不到了。

    去复查时和医生描述这个状况,她明显不信我,但是呢明显也不是很想表现得太刻薄,小心翼翼讲,你知道吧,就是咱们医学领域吧有这么一个现象叫做安慰剂效应,点点点。

    情绪和精力都噗噗溢出的状态持续了大概一个来月,每天一睁眼就有散不完的德行,拈花惹草招猫逗狗,到处跟别人讲我好 high。可怜朋克跟我出门都好紧张,因为在瑞典公共场合自称很 high 是很奇怪的。另外朋克呢作为确诊了 ADHD 多年的病友,在第一次见到这个新版本湖玛之后就敏锐地指出,你怎么吃抗抑郁药吃出了 ADHD 呢?还招呼合住的另外两个朋克来看新鲜,彼时我正蹲在餐椅上抱着朋克的胳膊以超过 120bpm 的节奏轻拍他手背,根本停不下来。

    同时还有一个重大变化是一直以来在脑内熊熊燃烧的焦虑很快就几乎完全熄灭了,整个人不再紧绷,不再追求了解和控制一切细节,开始允许自己犯错误。拼错单词,说错话,都不再是天要塌下来那么严重的事了。

    之后一切慢慢稳定下来,三月里,我的瑞典语班开课了,春天也终于差不多要来了。

  • 吃上药犹如一夜暴富

    这事儿就很难跟我妈解释。

    「妈啊,你猜怎么着,你这熬住了十二年应试教育熬过了高考的大胖闺女我啊,刚确诊了多动症。」

    其实也没有,跟她举了两个例子她就理解了。

    小时候跟我妈坐公交车,我总是看着窗外「发呆」,我妈常常试图跟我聊天,并且反复鼓励我要外向、要多表达,不要沉浸在白日梦里。到了跟心理医生讲成长史的时候,我才知道 daydreaming / 白日梦 是一个蛮常见的 trait / 性状,很多 ADHD 人都有。

    另一个例子或许稍微特殊一点。大约是小学高年级那几年,有时做作业卡壳,突然思路断了,就要喊妈。常常是我妈一进屋,把我刚刚还毫无头绪的题目念一遍,我就突然又懂了。这个状况并不完全贴合任何一种常见的 ADHD 性状,但我猜亲妈的在场给了我已经半关机状态的大脑新的刺激,于是大脑就又能工作了。

    在被正式确诊之前,我都完全没有考虑过自己是 ADHD 的可能性。就像很多其他浑然不觉带病生存到成年的病友一样,我会觉得说,我小时候上学听讲那老认真了,小手背后,大眼睛忽闪忽闪看着老师,把老师能看毛了。我怎么会有「多动症」呢?

    然而就像发烧只是感冒的一个症状一样,刻板印象里小(男)孩的上房揭瓦只是 ADHD 的一个症状。我感冒就从来不发烧,而我童年时唯一能跟「多动」沾边的行为只有一条:进入青春期之前,您胖乎乎的小朋友我在婚礼上跳舞是停不下来的,只要有音乐就有我,满场飞。但是我们这个文化毕竟有史以来能歌善舞,没有人会怀疑说这孩子是不是有毛病。

    根据我到目前为止最喜欢的专家 Russell Barkley 博士的观点,眼下被称为是 ADHD 的这个状况呢,归根结底是大脑的 self-regulation(暂且称为「自控力」)没有发育好。在这个基础上,有一些人发展出行为管理的问题(多动,impulsive / 冲动),注意力管理的问题(表现为 inattentive / 注意力不足和 hyperfocus / 过度专注),还有很少被提到但其实很重要的一项,是情绪管理的问题。

    以现在得到了有效治疗的状况去和过去比较,我才清楚地感受到我的情绪问题曾经是多严重。我常常觉得每天什么都不做就已经很累了,因为脑内有十二匹狂奔的野马需要被拢住。有时它们齐力奔向一个愚蠢轻率的决定,大多数时候则是冲突、碰撞,留我在中间。就,中亚传统娱乐项目骑马叼羊,是吧,很多时候我感觉我是那个羊。

    毕竟血肉之躯,每日在脑内被五马分尸也不是办法。于是我和很多病友一样,发展出了焦虑和抑郁。听起来都是病,但对我来说,至少短期内要算做以毒攻毒,帮助我对外呈现出一个「正常人」的形状来。

    接受治疗之前的我,有抑郁状态来对冲多动和冲动的行为,抑郁了自然一切都慢了,那么这部分问题的负外部性就比较可控,至于自身内部的左右互搏呢毕竟外界看不到,自己慢慢消化。

    类似的,没有得到诊断和治疗的野生 ADHD 患者常常有很严重的执行力问题,一般表现为「拖延症」,无法按时完成任务。无论这个任务是「起床后洗脸刷牙」「打电话预约牙医检查」还是「提交毕业论文初稿」「周五下班前提交周报」,对我来说,都是在一些高高低低的透明的墙背后,有时我可以迈过墙去,很多时候不行。这时候焦虑可以帮到忙,用蛮力把我生生推到墙对面去,虽然过程痛苦,但是毕竟任务完成了,内心感受什么的并不重要。

    我拖着我的小驴车上坡,别人也拖着他们的小驴车上坡。我不知道,也没有人告诉我,我的小驴车轮子是方的。我只看到别人健步如飞,所以我也必须健步如飞。虽然有时我也忍不住想,诶,真的应该就是这么累的嘛?别人好像没有这么累的样子,但是也许他们也和我一样累,只是也都和我一样不说而已?

    带 ADHD 生存有很多困难的地方,但像迟到、拖延、多动这些容易被观察到的特征,相对来说容易解释,虽然也很容易被轻视(「就这还是病了吗?那岂不是每个人都有一点 ADHD?」)

    很难解释的是与情绪有关的困难。在得到治疗之前,我总是需要非常大量的精力和时间来消化负面情绪,同时负面情绪的强度常常与触发这些情绪的事件严重程度远远不成比例。

    比如,上午上着班接到一个查户口的电话,接着一整天都满心暴怒无法工作,又比如,把上司讲「你最近状态不太好」,直接理解为「我们看透了你这个垃圾冒牌货,你不配这个职位和薪水,赶紧收拾走人不要等到我们开除你」,于是焦虑抑郁惶恐不安,状态更差了。

    很多时候我甚至能够清晰地感知到这些情绪过程,脑内会有一个似乎是客观的视角在观察这些发生,并且意识到这一切,都,似乎,也许,不太「正常」。但我有记忆以来都这样,我不知道不这样是什么样,以及,唉,也许我们蛮族就是比较情绪化一点,毕竟没有五千年教化,再加上我又是个女的,女的毕竟天生就是激素的奴隶,这样子。

    就这样拖着方轮子的小驴车,一路磕磕绊绊到三十几岁,经历了 2018 和 2019 年,到去年终于知道不行,知道我已经在死胡同尽头的铁屋子里,靠自己是撞不出去了,这才开始寻求专业诊断和治疗。

    中间的过程以后再说,快进到今天,吃上药正好要满两个月。

    一开始很不适应,十二匹野马没有了,透明的高墙没有了,左右互搏的情绪也没有了。新长出来一些手脚似的,或者是从功能机(还有人记得这玩意吗)换成了智能机,一边隐隐觉得自己能做很多事情,一边茫然地承认自己突然不知道要如何「做」事情了。

    犹如得到一笔意外之财,一夜暴富,知道自己可以消费消费,但毕竟穷了一辈子,也不知道皇后娘娘的红糖窝窝头哪里有卖,更不知道这意外之财算多还是算少,是能买房自住啊,还是能给村里架桥修路?

    茫然的是,我还有拴野马的农家手工粗麻绳,由本地自产原生态无公害抑郁情绪制成,推高墙的重型推土机,由高度提纯的焦虑驱动。这都是我花了很多年才凑出来的工具,一夜之间就没了用武之地。

    中间经历了几次调整剂量,以及一场几乎凑满两周的重感冒,我的状态偶尔有反复,但大体上是在变好。

    不写下来怕忘了,所以写一写。并且呢,想到要写一写,竟然真的就坐下来写了一写。

    超厉害的。

  • 面对新疆危机,一个 2020 年的普通人可以做些什么?

    面对新疆危机,当问「我可以做些什么?」的时候,我们在问什么?

    这个问题分解为两个因素:1. 我们认为我们有责任做些什么;2. 但我们不知道能做什么。

    我们行走在历史当中,是有责任的吗?我认为是有的。不过大体上,如果您认为您没有责任,我也不反对。无论这里的「责任」是对具体的新疆危机这件事本身,或者是更宽泛的,对历史的责任。您认为没有,那么您就认为没有,I’m totally okay with it.

    如果您一边认为自己没有责任,一边又见不得我们在道德高地上受凉,非要嘲讽一番……我也不反对就是了。这是 2020 年,您高兴就好,真的。

    接下来的全部讨论都是默认针对认为自己有责任的个体。

    所以,为什么我们会不知道要做什么?

    其中一个重要因素是,简中使用者大多都有政治上的习得性无助。我们对公民抗命的记忆(如有)是天安门,是「钉子户」,是「围观改变中国」然后「总有一种力量让我们泪流满面」。现在所有这些经验都远远地在历史中蒙尘,在当下看来只写满了「此路不通」。

    同时新疆的状况如此极端地恶劣,我们也不知道,或者说其实根本没有人知道这一切要如何收场。对未来的预期即便不是极度悲观的,至少也是完全模糊的,因此也无法作为当下行动的指导。

    然而并不是一定要有能够做成什么的预期,才可以去做事。在长安街拦坦克的行为,并不会因为最终没拦住,就失去其意义。我自己对当下所做的所有事,都是抱着不问前程的心情。因为如果要问的话,我会没有力气做任何事。

    不问前程,专注当下,这是我的态度。抱持着这个态度的话,能做的事情就会变多一些。

    That said, 我对你的第一个请求是,stay in this with us.

    我很讨厌眼下的一个提法: “back to normal”, like, hell no.

    这个世界自 1989 年目击而又假装没有目击了天安门事件以来试图勉强扶住的 normality,就是我们眼下正在面对的一切荒谬的起因。

    我们没有一个 normal 的世界可以回去。说起来,到底打算回去哪里?make the world normal again 是要回到哪里?到 2018 年卫星图可见集中营建筑但中国官方完全否认的时刻去吗?到富士康工人接连跳楼但人们仍然去苹果店门口彻夜排队买 iPhone 的时候吗?到 2008 年奥运会的大脚印烟火在天安门上空绽放的时候吗?

    不要回去,不要期待回到你在了解这一切之前的「正常生活」里面去。你必须和我们一起 move forward,不要忘记这一刻,不要抛下这一刻。

    这是我最首先要说的,这是我能够面对这一切并勉强保持 sanity 的前提。

    接着很重要的一个因素是,你不能逃避。

    被荒谬刺痛,是你,一个生活在 2020 年的普通人,最基本的道德义务。

    你希望这个世界是有希望的,你希望有道理可讲,你希望世界的运行归根结底还是符合你的基本想象:善恶有报、正义虽迟但到,等等。

    但你眼下看不到这些,你只能看到荒谬,看到那些事情在大太阳下面明晃晃地发生。

    请你不要躲开,不要移开你的目光,即便荒谬本身是刺目的,是令人疼痛的,你也不可以躲开。

    被荒谬刺痛,是你,一个生活在 2020 年的普通人,最基本的道德义务。


    既然如此,我来推荐一些赤裸裸的荒谬本身以供直视。

    首先推荐 Sarah Topol 写的我的故事了。

    图 / Asa Sjostrom

    这篇实际上是用我家的事,从当地的视角,把新疆自 1949 年以来的历史串起来讲了一遍。这一点来说,就很适合完全状况外的读者快速摄入必要的背景知识。

    同时我的故事也算是足够有观赏性啦。要素过多以至于编都编不出来:同龄人里第一批上汉语学校,一路被 bully 到考上北大,为了和汉族丈夫结婚闹到全家鸡飞狗跳……然后集中营年代里,父母相继消失,远程指挥妹妹跑路美国,几乎是意外地把父母找回来,再因为继续发声跟亲妈翻脸……

    讲完我自己都觉得波澜壮阔,读起来也确实是好读的。另外其实 Sarah 的其他故事也很好读,比如写罗兴亚「民办教师」的一篇,读过之后会觉得主人公是认识了很久、渐渐没了联系但仍然关心的朋友。我能想象我在很多读过了我的故事的人印象里,也占着类似的位置:一个曾经熟悉的亲近的,眼下仍然关心的朋友。

    然后推荐 Darren Byler 的作品,每月一篇在 Sup China 的专栏都很好读。他的文风是温柔克制的,呈现真实的人,就像他们在你身边,可以闻到诗人指尖的烟草气味。

    大体上,我希望你读到的文章能够让你感受到,我们是具体的一个一个的真实的人,是可以走在你身边的,而不是一些(很多时候 literally)面目模糊的教徒、受害者。

    书的话,一时推不出很多,因为我读书也不多。眼下来说的话,可以读《一个藏族革命家》和《我的凉山兄弟》,都有很好的中文和英文版。这两本书很有帮助,可以让你对非汉人在现在的中国境内的处境有蛮不错的认识。

    I mean,这是 2020 年啦!维族人有多特殊嘛?当然有,但是也可以讲没有。我希望每个关注新疆危机受害者处境的人,都可以同时关注到 CCP 治下其他受害者的处境。加害主体毕竟是同一个,大家的故事都联系在一起,全都联系在一起。

    然后我还有一个可能要算做是不情之请。

    这一点我并不强求,您不需要接受,您看我又突然开始用「您」了。

    我希望您了解,并且希望您能够试图理解和接纳的事实是,我们 CCP 受害者群体,整体上来说,是 a fucked up group of people。

    如果您需要一组清洁美丽的完美受害者,我们因为基数很大,其实也能拿得出几个。但是大体来说,当然还是不完美的人多。

    不要因为我们不够完美,就放弃我们。不要因为我们中有人支持 Trump(我知道这个很难 justify 啦……but still),就放弃我们。不要因为我们中有人试图传播甚至干脆编造 fake news,就放弃我们。

    唉。

    大体上,请相信 we are all in this together. 不要把自己当外人,不要把我们当外人。这是我的请求。


    眼下来说,如果你是义薄云天义愤填膺必须做点什么强正外部性的事情才能解恨的话,我也是有一点点建议的。

    首先简单粗暴用钱投票,很好的!并且很爽,请一定试试看。

    眼下我唯一能够以个人 reputation 做担保来激情推荐的打钱对象是 Xinjiang Victims Database。我在这一轮新疆危机之前就知道 Gene Bunin,那时候他最为人所知的作品还是一组关于内地维吾尔餐厅的文章,现在他的名字和「新疆受害者资料库」紧紧联系在一起。

    这个资料库收录的受害者人数最近刚刚超过了一万人,其中两个是我的父母。

    如果一百万人,或者一万人听起来都是太大的数字了,让你失去了实感,这个数据库呈现的信息会冰冷地细致地具体地刺痛你。(然而网站访问起来有点慢,所以请去 GoFundMe 给他们打钱!)

    如果方便的话,支持维族 business 比如餐厅,也是不错的,反正一般来说都很好吃。但是我并不建议去新疆旅游。当然眼下瘟疫把一切都封起来了,不过即便没有瘟疫封城的因素,我还是不建议去新疆旅游。

    然后就是,用你的声音。

    我们会在没有黑暗的地方相见吗?我不知道,说实话我也并不真的在乎。

    去年热依扎被网暴的时候,Zumret 在微博写过这么一段:

    「你喜欢一个明星,博主,画手,作者,都要说出来。不要觉得对方关注者多,不差你一句彩虹屁。差的。就差你这句。你这一句吹下去,心灰意冷的作者就会有动力继续写,被骂哭的明星就会多一个笑容,久不更新的博主也会被鼓舞。
    「不要默默喜欢,因为讨厌他们的人不会默默讨厌。」

    对眼下的状况依然适用。你不需要写一段情真意切的告白,不需要写得从极左到极右都挑不出毛病。我们所求不过就是「被看见」而已,因为我们被看不见太久了,也因为「被看见」是能够真实地改善至少个别受害者的处境的。所以你只需要说,我看见了,我看着呢,这就已经 good enough.


    我们会在没有黑暗的地方相见吗?我不知道,说实话我也并不真的在乎。我只关心今天、当下,我们遥遥望见彼此的萤火,彼此看见。

    感谢你读到这里。

  • 新西兰穆斯林组织呼吁拒收来自华裔商人的 210 万纽币捐款

    Muslim group: return $2m from China

    原作者是新西兰媒体 newsroom.co.nz 的 David Williams 和 Laura Walters.

    张乙坤与 Jacinda Ardern 在 2017 年大选前的合影。

    跨国商人张乙坤为 Christchurch 恐怖袭击受害者筹集了一笔大数额的捐款,但一家伊斯兰组织称这笔钱应该被退回。

    张乙坤在奥克兰的一个潮州同乡会活动上承诺将捐款 210 万纽币。他曾被卷入 Jami Lee-Ross 政治献金丑闻。

    奥克兰市长 Phil Goff 接受了该项捐款的首笔 50 万纽币支票,并计划将这笔钱转交给 Christchurch 的穆斯林社群。

    穆斯林女性组织海迪彻联合会呼吁退回该笔捐款,称这笔钱应该被用于帮助在中国被迫害的维吾尔人。

    超过一百万的维吾尔人,以及一些哈萨克、柯尔克孜人被关在拘禁营。中国政府曾否认拘禁营的存在,后来又改称那些是职业培训中心。

    「这是新西兰穆斯林取得主动的一次机会」

    海迪彻联合会创始人 Tayyaba Khan 表示,呼吁退回捐款的目的很简单:「我们已经有足够多的捐款了,同时,我们反对新西兰的恐穆症,也反对世界上其他地方的恐穆症。如果新西兰的华人华侨组织能够出钱出力去应对中国的人权危机,我们乐见其成。」

    目前,为受害者筹款的 Givealittle 页面获得了 850 万纽币捐款,其中 Launch Good 筹款活动筹集了 250 万元,还有其他许多相关的筹款活动各自筹集了数千元。

    Tayyaba Khan 说:「这是新西兰穆斯林取得主动的一次机会。」

    在寄往新西兰伊斯兰协会联合会的信中,海迪彻联合会感谢了潮州同乡会的美意,但「考虑到中国的维吾尔人正在被拘禁、遭到种族清洗」,请求不要将这笔钱用在新西兰的穆斯林社群。

    「我们知道这笔慷慨的捐赠并不是来自中国政府,但我们仍然认为,其他社群能够为穆斯林提供的最好的帮助是发声反对恐穆症,并且在世界范围内制止对穆斯林的迫害。」

    海迪彻联合会暂时还没有收到来自新西兰伊斯兰协会联合会或奥克兰市长的回音。

    新西兰伊斯兰协会联合会的公关负责人、前主席 Anwar Ghani 称,他们还没有读到海迪彻联合会的信。

    他表示,目前他们的首要任务是保护和支持恐怖袭击受害者及家人。其后是进行关于如何妥善、有效、透明地使用善款的讨论。

    关于使用华商捐款帮助中国维吾尔人的呼吁,正好是在新西兰首相即将访华的时间点上发出的。

    首相访华的行程经过修改,她原本计划在中国访问一周。但她在周一表示,考虑 Christchurch 恐袭的影响,她在中国的访问行程只有一天,她将与习近平及李克强会面。

    Ardern 没有公布她是否将在与习李的会面中讨论新疆维吾尔人的危机,但她说她在过去的会面中提及过这个问题。她说:「大约每次都会有关于人权问题的讨论。」

    但是去年,新西兰并没有在由加拿大发起的十五国外交官联名信上签字。这封联名信上还有英国、法国和澳大利亚等国外交官的名字。当时,Ardern 称新西兰没必要在联名信签字,因为她已经在新加坡的一次双边会谈上向李克强直接表达了对新疆人权危机的忧虑。

  • 答问:如何解救集中营中的维吾尔人?

    原链接

    我的父母现在在集中营里面,我在 medium 写了一点,主要是关于我妈妈退休之前的工作。

    我的朋友 Gene Bunin 正在维护一个收集集中营受害者信息的项目,叫做 shahit.biz

    他认为,受害者的家人(比如我)站出来发声的效用,整体来说是正向的。虽然也有观察到积极发声反而导致家人状况变差的例子,但更多的是要么完全没用(比如到目前为止的我家),要么会换来家人被释放回家,甚至被允许拿回护照离开中国(目前主要是哈萨克人)。

    shahit 网站上已经有三千多份证词,超过一半是哈萨克人,这个比例与哈萨克族和维吾尔族在新疆的人口比例非常不相称。我想这主要是因为被拘禁在集中营的哈萨克人中,很多人有亲属在哈萨克斯坦,可以为他们发声,但维吾尔人有亲属在国外的比例就小很多。

    我也是受到了他的鼓励,才会出来发帖子、接受采访,等等。

    我其实不太知道这个中间的压力传递过程是怎样的,但就目前这件事情发展的情况看,以我掌握到的信息来说,我站出来发声是目前唯一能做的事。我在这里做的所有事情所产生的压力,有一定的可能,会通过一个神秘的复杂的管道最终传递到我家那里,由一个吃饱了炒拉条子的集中营工作人员来决定,究竟是继续关押折磨我的父母,还是把他们放出来、让他们劝我收声。

    对我来说,我唯一的希望就是我的故事有越多的人听到,越多的人同情我(以及其他所有集中营受害者),那么我父母从集中营生还并重获某种程度的自由的几率就越大。

    所以我想,如果正在看的你也想帮上忙,你可以从这里开始,帮助传播我的、以及其他集中营受害者和他们家人的故事,传播你信任的媒体的报道,告诉别人新疆正在发生的事。

    比如,你可以用我的故事说明新疆在发生的事不是官方宣称的「去极端化」「反恐」,因为就连最最「汉化」的维吾尔人也在被关进集中营

    我的丈夫是汉族人,我家出了这些事情之后,跑前跑后给我提供钱、法律援助和人脉支持的朋友,大多也都是汉族人。我从来都相信我们面临的问题不是「汉-维吾尔」的问题,希望你也相信这一点。

  • 瑞典宣布给予所有新疆维族人难民庇护,是怎么回事


    作为生活在瑞典的维族人简单说明一下。

    瑞典作出这个决定的引子,是这件事:

    2018 年,瑞典差点遣返一家 4 口维族人,这个说来稍微也是有点冤枉的。

    驻台湾的瑞典记者悠野 ( Jojje Olsson) 在早前的报道中提到,这家人第一次在瑞典申请庇护及被拒绝是在 2015–2016 年。在 2016 年,眼下我们看到的新疆人权危机还在早期阶段,集中营都还没有第一批「学员」。在那个时候,瑞典移民官的这个决定虽然不理想,但还算是可以理解的。

    他们第一次被拒之后向移民法庭上诉,在 2017 年 4 月又被拒绝。当时已经开始有关于集中营的消息传出,因此这一次的决定被认为反映了瑞典移民系统的信息滞后。

    这一家人辗转德国,在 2018 年被德国依据「都柏林规则」送回瑞典,面临被遣返。2018 年情况又不一样了,悠野的报道发出时,华盛顿邮报已经在说中国在搞「种族清洗」(ethnic cleansing)。那么如果这家人真的被遣返回去,瑞典等于是当着全世界的面把他们推进火坑。

    以这个 case 为引子,瑞典移民局用几个月的时间做了调研,先是在 2018 年 9 月宣布停止遣返维吾尔人,最终在 2019 年初决定向维吾尔和其他来自新疆的突厥语少数民族移民保证难民的身份,原因是他们面临回中国后被关进「再教育」集中营或其他类似的迫害的风险。
    限定条件是:
    – 是维吾尔,哈萨克或其他讲突厥语的少数民族,而且
    – 曾是新疆居民

    如果是持有中国护照的、新疆维吾尔或其他突厥语少数民族移民,很容易证明以上两点,护照上会写出生地嘛。

    同时这个文件中也提到,来自中国其他地区的穆斯林或突厥语少数民族也面临类似但稍微轻微的风险。

    — — — — — —

    当然这件事的具体影响的话,对于瑞典来讲,很重要的一点是挽回「差点推一家人进火坑」这件事带来的颜面损失,实际能够因为这个政策而获得庇护的维吾尔或其他突厥语少数民族移民可能确实是非常非常少。

    另外瑞典的庇护居留是 3 年,3 年后移民局会重新评估当事人是否需要继续被瑞典保护。以咱国翻脸比翻书还快这个风格,也许三年后海晏河清啥事儿没有,回去吃大盘鸡了也不一定。

  • What was it like to be a Uighur in China?

    What was it like to be a Uighur in China? Here’s a collection of some of my interactions with police officers when I live, work, and travel in China, from 2016 to 2017.


    August 2016, a local police officer checking my ID card and our contract of the apartment. He also asked a lot of questions including what I do for a living, when would I go for work and when would I come back. I said sorry but I work for a tech company which means when I leave for work, I don’t know when I’m coming back, it could be 7 pm, 8 pm, 11 pm, or 2 am the second day.


    October 2016, we needed a place to record some audio, so here’s a police officer at a cheap hotel near my workplace. He checked my ID, business card, materials for recording, asked for detailed information about the company I was working for. In the meantime, a female officer recorded all this.

    January 2017, my mom and I check in at a hotel near a hospital, for her to take a nap before her eye surgery which arranged for that afternoon. So here’s an officer interrupting my mom’s nap and insisted to check every single bag in the room, including my obviously empty one.


    June 2017, on my train home, a police officer taking pics of my ID and train ticket, using his own phone.

    July 2017, on my train to Beijing, this train attendant asked for my ID and got refused. He was complaining about checking people all the time and left immediately after I started recording. He brought back a SWAT soon.

    July 2017, after I refused to be checked by a train attendant, he brought back this SWAT. At the beginning of this video, the train attendant said “this is not my job” and told the SWAT “do your stuff by yourself.” SWAT guy was acting nice, he even chit-chatted a bit about them being forced to install a spy app on their Android phones.

    When the SWAT was checking and shooting my ID with his device on the chest, the train attendant introduced the situation to a colleague, saying “She cares about justice and has a strong awareness about her rights.” Ya bet.

    Here’s the form of “special passengers”. It shows ID number, address, departure station, arrival station, and ethnicity. what a coincidence, all of my fellow special passengers were Uighur.