En given inledning: Gemenskap är viktig för oss alla. Gemenskap kan skapas i det att man delar samma historia, traditioner och kultur. Sverige är i många avseenden, ett väldigt heterogent land, där många gemenskaper samsas. Gemenskap kan skapas på många olika sätt och i denna uppsats ska vi titta närmre på språkets roll. Svenska är det officiella språket i Sverige, men även om alla talar svenska, talar inte alla svenska på samma sätt. Det finns en mängd olika språkliga variationer, t.ex. olika -lekter vilka är kopplade till talarens ålder, kön, sociala bakgrund och geografiska härkomst. I Sverige finns även ett antal minoritetsspråk och invandrarspråk. Man kan alltså konstatera att den språkliga variationen inom Sverige är stor. Vi har slagit fast att gemenskap är viktigt för oss människor. Frågan är då är språket viktigt för gemenskapen mellan människor?
Även om nästan alla kan svenska men många fortfarande pratar engelska med varandra. Liknande exempel finns i artikeln “De nordiska språken” (Nordiskt samarbete, norden.org). Mellan nordiska länder finns det språklig gemenskap, därför kan nordisk talande förstår varandra. Den här fenomen kallas för grannspråksförståelse. Däremot använder många engelska som gemensamt språk, enligt artikeln handlar det om människors förväntningar på och attityder till den möjligheter av de förstår varandra. Med andra ord, man väljer engelska över var sitt modersmål eftersom de är osäker om deras språkliga förmåga. Förväntningarna och attityderna förändras av människors upplevelse när det gäller grannspråken. Ytterligare ett exempel artikeln nämner är den norska serien Skam. Den populära serien gör många ungdomar att blir intresserad i nordisk språklig gemenskap och tänker “att norska är lätt att förstå”. “Förändringen i deras förväntningar är minst lika viktig för grannspråksförståelsen som den språkträning de fick”, berättar författare av artikeln. Med andra ord, Skam har skapat gemenskap mellan nordiska ungdomar, och har förstärkt den nordiska grannspråksförståelsen. I detta fall leder inte språklig gemenskap till gemenskap mellan människor, utan gemenskap mellan människor leder till starkare språklig gemenskap.
När det gäller vissa minoritetsgrupper kan försöket för att expandera språklig gemenskap orsaka diskriminering. I artikeln “Om döva och teckenspråk” (Göteborgs teckenspråksforum, goteborg.se) berättar författare dövas upplevelse under och kamp emot den orala metoden. Metoden kom ifrån beslutet av dövlärarkongress i Milano 1880, då bestämdes att undervisning till döva elever skulle ske på talat språk, istället av teckenspråk, vilket var till och med förbjuden i skolundervisning. Det betyder att döva elever tvingades att lär sig tala och läsa på läppar, så att de skulle använda talat språk och kommunicera på samma sätt som hörande människor. Enligt artikeln, eleverna under den orala metoden fick sämre utbildningsresultat eftersom träning om talat språk tog mycket undervisningstid. Oralismen ledde också till svårigheter i dövas familjerelation. Hörande föräldrar till döva barn fick dålig metod som inte kunde “bota barnens dövhet” utan att skada relationen mellan föräldrarna och barnen. Tack vare dövskolor och dövföreningars kamp misslyckades försöket att tvinga talat språk till döva. Idag tillhör döva i Sverige både dövkultur och svensk kultur, berättar artikeln.
Avslutningsvis, gemenskap mellan människor är inte enkel kombination av gemensamma kultur, historia, språk, utan en komplicerad fenomen som ändrar och utvecklar med interaktioner mellan människor och grupper. Språklig gemenskap leder inte nödvändigtvis till gemenskap mellan människor, däremot kan det används som ursäkt för diskriminering av minoritetsgrupper. Är språket viktig för gemenskap mellan människor? Slutsatsen av detta blir nej, det är inte det viktigaste.
Leave a Reply